|
Hemsöborna, efter August Strindbergs roman
Det känns lite märkligt att presentera sig som manusförfattare till
Hemsöborna, när den verklige författaren är August Strindberg, men jag ska nog
börja historien från början.
Under många år var teater och musik mina största fritidsintressen, men i
slutet av 80-talet bestämde jag mig för att gå ett steg längre. Efter studier
i bland annat dramatik på Göteborgs Universitet blev teater mitt levebröd, som
regissör, producent, manusförfattare, teatertekniker och skådespelare, i ett
otal konstellationer. Numera ägnar jag den största delen av min tid åt
undervisning och forskning på Högskolan i Borås, efter disputation med min doktorsavhandling om "Teater som
informationssystem - Informationssystem som teater".
En av de ensembler jag arbetade med under min tid som teatermänniska på heltid
var Orusts Teaterförening, som var kända för bland annat sina uppskattade
nyårsrevyer, men även de ville ta ett steg vidare och sätta upp någonting
"större". Tillsammans med deras regissör Roger Sjöberg besökte jag en av deras
medlemmars fädernesgård, Röd Postgård, där min spontana reaktion var:
- Wow, här skulle man sätta upp Hemsöborna.
Väl inne i en av stugorna för att ta lite kaffe, hittade Roger ett exemplar av
Hemsöborna i bokhyllan, och detta omen gjorde att vi på plats bestämde oss för
att sätta upp Hemsöborna den kommande sommaren.
Jag började söka intensivt efter dramatiseringar av Strindbergs roman, men för
varje manus jag hittade blev jag allt mer besviken. Det pjäsmanus han själv
skrev var miserabelt, ett försök till buskis, där allvaret och tyngden i
romanen gått helt förlorad, men han skrev också själv i ett brev till
förläggaren att han gjorde det bara för pengar. Andra manus som fanns
baserade på romanen misslyckades i övergångarna mellan de olika scenerna, med
konstruerade, surrealistiska avsnitt som förryckte helheten och förtog det
genuina uttrycket från romanen. Det enda manus som var tillräckligt troget
originalet var filmmanuset till den klassiska inspelningen med Allan Edwall i
huvudrollen som Carlsson, men jag insåg snabbt att det inte gick att bearbeta
vidare till ett teatermanus.
Lösningen fick bli att jag själv gjorde en dramatisering av romanen från
grunden. Att dramatisera Strindberg görs inte utan vånda, eftersom han trots
allt ändå själv är en av Sveriges främsta dramatiker. De lösningar jag sökte
för att gå så varsamt som möjligt tillväga ifråga om språk och stil i
dramatiseringen hittade jag därför hos Strindberg själv.
Under min research hade jag hittat ett antal intressanta detaljer kring
Hemsöborna, som underlättade i dramatiseringen. Exempelvis hittade jag några
olika utkast till inledningen till romanen, där de ännu inte innehöll den
numera klassiska inledningsraden "Han kom som ett yrväder en aprilafton och
hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen", men desto mer kring Carlssons
möte med skärkarlarna vid Dalarö Brygga. Ett annat exempel var kopplingen till
Strindbergs Skärkarlsliv, som han från början egentligen avsett som en direkt
fortsättning på Hemsöborna, efter att Carlsson hittats överlevande på en kobbe
i skärgården. Dessa pusselbitar hjälpte till mycket för att hitta rätt ton och
rätt språk i de partier som Strindberg själv inte gett dialog till, men som
jag var tvungen att komplettera med för att få ett naturligt flöde i scenerna.
Det finns dock andra skillnader mellan en roman och ett pjäsmanus. Det som i
boken utspelas under flera år, och som där kan utvecklas i tankar,
miljöbeskrivningar och sidoberättelser, måste på en teaterscen koncentreras
till ett fåtal timmar. Därför måste man också vara omsorgsfull med vilken
historia det är man vill berätta. Romanen belyser en brytningstid mellan det
gamla och det nya, på flera nivåer. Med Gusten som representant för det gamla
jägarsamhället kommer Carlsson in med det rationella jordbruket, men som i sin
tur blir överrumplad av industrisamhällets intåg. Därigenom har vi spelplanen
även för vilka personliga konflikter som berättelsen måste koncentreras kring.
I den första uppsättningen av mitt manus hos Orusts Teaterförening var jag
också producent samt skötte tekniken (ljus, ljud och pyroteknik). Sammanlagt
satte Orusts Teaterförening upp den som sommarspel 3 år, med utsålt på
varenda föreställning.
Den har också satts upp i Landeryds Hembygdspark i Linköping med Jippi
Kulturproduktioner som producenter.
Tomas Forser, Göteborgs-Posten 28/7 1992:
VAD BLIR SLUTOMDÖMET? frågade mig en av de
inblandade omedelbart efter applådtacket. Jag värjde mig lite som brukligt är bland skrivare. Vi vill gärna
vänta på eftertanken. Men ledsen kan jag inte ha sett ut där inne på gårdsplanen. För en fest var det och en
beundransvärd iscensättning hade Roger Sjöberg åstadkommit av detta folkkära prosaverk... Nu skall också
sägas att utan en yrkesskådespelare i rollen som Carlsson, Per-Anders Bringfelt från Folkteatern i Gävleborg,
hade föreställningen fått mycket svårare att hålla ihop.... Men Bringfelt är spelledaren som med frustande
vitalitet skapad med Sven Wollter som förebild i handgestik, mustigt underbett i replikerna och som uppburrad
hanne i kroppsspråket håller samman kollektivet och de skeenden det gestaltar. Han är helt enkelt den som
förmår ge kontinuitet åt berättelsens flöde.... Det lär inte bli lätt att få biljett...Men försök! Det är
folkteaterfest på Röd Postgård väl värd en resa för både öbor och stabor. Slutomdömet? Det blir gott och
högt, som synes.
|
|